För ett antal år sen var jag tråkig, jag gjorde inte så mycket. Först när jag var arbetslös tyckte jag att det var fett skönt, kliva upp när jag vill, göra vad jag vill. Allt var som jag ville, det liksom funkade tyckte jag. Efter ett tag gick jag nästan in i väggen, jag visste inte vad jag skulle göra med mina dagar och det var hemskt, att jag hade massa tid i mina händer, men jag gjorde ingenting.

Sen träffade jag en person som sa till mig att man skulle gå efter magkänslan. Jag trodde honom inte riktigt, om jag skulle gå efter min magkänsla då så skulle jag ju göra så mycket förändringar i mitt liv som jag TRODDE skulle skada andra. Min jobbcoach var också livscoach, jag visste ju inte det. Men han pratade inte mycket om jobb och utbildning efter att vi hade gjort upp en plan som jag skulle följa, med olika mål. Mitt mål var då att utbilda mig till sjuksköterska.

Jag ville nog aldrig bli det, ville nog bara vara bland folk, helst barn. Min fantasi var borta och därmed mitt skrivande också.

Han visste hela tiden hur det skulle sluta, följde mig varje steg jag tog. Jag jobbade på ett ställe i tre dagar, sen sa jag upp mig. Magkänslan. Jag pluggade naturvetenskap B två gånger i veckan, det var riktigt bra veckor. Jag mådde inte så bra under den tiden jag gick hos min coach, jag erkände det inte för varken mig eller någon annan. Stark skulle man vara, en smet av tid hade jag. Träning och mamma stod högst upp. Sen kom min dåvarande pojkvän och mina vänner. Men jag portionerade ut min tid fel. Vilket jag inte såg.

Sista mötet vi hade sa min coach att han hade tänkt ge mig en kram när vi började mötet men struntade i det för han visste att jag skulle börja gråta. Jag fick min kram, bröt ihop och all tyngd försvann. Jag liksom släppte allt och helt plötsligt gjorde jag saker jag faktiskt ville göra, sökte högskolor, skrev. Tränade, klev upp på morgonen. Anledningen var nog att jag erkände mina misstag för mig själv, insåg att man inte alltid är stark och perfekt. Att ibland måste man göra saker för sig själv. endast. 

Hade inte jag haft min coach, hade det aldrig hänt, han lät mig göra saker, göra misstag genom att tacka ja till fel jobb och sen göra egna beslut, att säga upp mig, tacka nej till saker jag faktiskt inte ville göra. Men jag fick göra det helt ensam, jag & min magkänsla, ta besluten om hur mitt liv skulle vara just den dagen. Han fanns bara där, log och sa att jag var duktig. 

Idag gör jag fortfarande saker jag inte vill göra, när jag vet att det leder till saker som jag vill göra. Om ni fattar. 

It's the terror of knowing
What this world is about
Watching some good friends
Screaming let me out
Tomorrow gets me higher

~~~~~~~~~~~~~~

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

http://www.nattstad.se/Louiseemretsson?id=9951993&m=false Min nya blogg. Alla gamla inlägg finns även där! Puss ...

Jag heter Cecilia, men kallas i vanliga fall för Zizzi. Jag bor i Hudiksvall men går i skolan i Gävle. Pluggar till make-up stylist. Ni kanske undrar nu, hur jag känner Louise. Vi är kusiner, men nästan som syskon. Eftersom jag inte har någon storasy...

Hur stilad får man bli?  Jävligt stilad om man heter Fredrik tydligen.      Igår bjöds det på alkohol, skratt, kortspel och en och annan diskussion. Idag har jag suttit med rikspolisstyrelsens jävla årsredovisning, ska försöka få lite inspo t...

Jag måste landa nu. Ibland är det skönt att få hjälp med det. Landningen alltså, Janne är bra att prata med. Han vet så mycket mer än mig och jag behöver nån som tar mig ner lite på jorden faktiskt. Snart ska jag sätta mig ner med mitt språk, min sti...

Jag har ögnat genom 11 sidor av rikspolisstyrelsens årsredovisning. Jag vet helt ärligt inte om jag ska skratta eller gråta... kortfattat kan jag tala om att under rubriken anmälningar så börjar dom (i mina ögon), med bortförklaringar om varför så må...