Direktlänk till inlägg 28 november 2012
Närhet, när tröttnar man på den? En dålig och värdelös fråga. Jag behöver nog inte nån närhet alls. inte idag i alla fall. Jag vill att det ska va kallt och mörkt, vilket det redan är, ute.
Hur kan man önska sig sånt? Ibland kanske det bara blir för varmt, man bränner sig.
Jag fick en kommentar av en vän. Hon skrev att jag är som ett rådjur, minsta lilla ljud och jag funderar på att sticka, minsta lilla grej och jag blir rädd och drar. Min kära vän, det stämmer inte alls. Jag stannar och kämpar för det jag anser är rättvist mot mig. Jag stannar och slåss för de jag behöver. Men det beror också på rädsla.
Jag vill ju inte släppa det som ger mig trygghet, men ibland behöver jag göra det för att inse vad trygghet ger mig. Ibland är jag på riktigt farligt vatten, men på nått vis lyckas jag klara mig. Jag kan vara känslokall ibland, mot mina egna känslor, fattar ni? Jag vet vad det logiska är, vad jag borde känna. Snacka striden i mig då! haha, lite misslyckat är det ju. Jag känner en sak, vet det logiska och går nån from av mellanväg, visar nog aldrig mina känslor 100 procent, eftersom jag vet att det är fel känsla. Eller? Eftersom jag känner det så borde det ju vara rätt. Men tänker man för mycket så är det svårt att släppa vissa saker.
http://www.nattstad.se/Louiseemretsson?id=9951993&m=false Min nya blogg. Alla gamla inlägg finns även där! Puss ...
Jag har ögnat genom 11 sidor av rikspolisstyrelsens årsredovisning. Jag vet helt ärligt inte om jag ska skratta eller gråta... kortfattat kan jag tala om att under rubriken anmälningar så börjar dom (i mina ögon), med bortförklaringar om varför så må...